Saknad

Jag saknar Hanna otroligt mycket! I tisdags var det första gången jag var vid hennes grav, första gången jag kände att jag klarade av att gå dit.
Det var jobbigt att komma dit, jag började gråta och satt framför hennes grav och skakade. Men när jag gick därifrån, efter nästan två timmar, så känndes det bra. Det känndes som att en tyngd var borta från mig.

Jag kommer aldrig glömma våra tider tillsammans, våra psykologsamtal, övernattningar, fester, långpromenader och när vi fick tvätta varandras sår och plåstra om varrandra...

Kommentera här: