Tänk inte med hjärtat

Ibland kan det bli så att en speciell människa kommer in i ens liv och bara rör om, och det känns bra, det känns fint.
Men vet ni vad? Det är aldrig fint.
För ena sekunden ligger man där, håller händerna och kollar varandra i ögonen. Man ler, för fy fan vad fint det känns just nu. Just det ögonblicket, då är allt fint. Att somna med händerna i varandras, utan att säga något, för det behövs inte.
Men människor är oförutsägbara varelser, och rätt som det är så är det borta. Som om det aldrig hade hänt. Så känner man sig lite dum, lite lurad.

Men det är sånt som händer när man låter sig tänka med hjärtat, antar jag...